Omslaget till LP:n
Riktigt läckert 
Baksidan med låtlista
Skivpåsen är svart.
Förlåt för suddig bild 
Riktigt läcker Orange Splatter Vinyl
Etiketten
Doomherre – Bonegoat till Vänster
Doomherre – Plaguelords Till Höger
Four Altars Of Sin splitEP längst ner
Musiker
Daniel Strachal - Trummor
Victor Takala - Sång & Elgitarr
Låtlista
Serpent Shrine
Stormfather
Wratch Of A Mountain God
Hymn For Helios
Blodregn (Sabbatsberg II)
B-Sidan Side Two
Dark Hand
Dead Ship Bay
Plaguelords
This Burning Guilt
Dark Hand
Dead Ship Bay
Plaguelords
This Burning Guilt
Skivan är ca 41 min lång
Om Bonegoat var Doomherre som tillkännagav sin ankomst, så är Plaguelords ljudet av ett band som inser att tronen aldrig var besatt från första början. Det finns ingen tvekan här, ingen osäkerhet från andra året – bara fyrtio minuter av imponerande Epic Doom som vet exakt vad det vill vara. Albumet, som släpptes genom Skatbo Records och Majestic Mountain Records, är inte ett album som jagar det förflutna. Det griper tag i det, drar in det i 2026 och påminner dig om varför du blev förälskad i Doom Metal från första början.
Redan från öppningsnoterna i "Serpent Shrine" gör Doomherre sina avsikter tydliga. Massiva riff, svävande melodier och en smittsam känsla av momentum drar dig omedelbart in. "Stormfather" håller energin vid liv, medan "Wrath Of A Mountain God" är en av albumets verkliga höjdpunkter, som långsamt bygger upp spänning innan den kraschar ner med enorma riff och en refräng som vägrar lämna huvudet. "Hymn For Helios" balanserar perfekt melodi och tyngd, och det gripande instrumentala "Blodregn (Sabbatsberg II)" erbjuder en välkommen andning utan att förlora något av den atmosfär bandet har byggt upp.
Andra halvan är minst lika stark. "Dark Hand" rullar framåt på enorma, minnesvärda riff, "Dead Ship Bay" drar dig djupare in i Doomherres värld av mytologi och höga landskap, och titelspåret levererar precis den typ av episk utdelning du hoppas på. Riffen känns inte bara tunga – de känns oundvikliga. Varje refräng kommer i precis rätt ögonblick, varje inledande melodi lyfter låtarna högre, och innan du märker det lyssnar du inte längre på enskilda spår. Du vandrar genom samma storm, ett kapitel efter ett annat. När "This Burning Guilt" avslutar albumet med sin blandning av tystare passager och förkrossande tyngd, känns det mindre som ett slut än en inbjudan att spela om igen.
Mycket av det som gör Plaguelords så bra beror på Victor Takala. Hans röst växlar naturligt mellan kraftfulla heavy metal-melodier och mörkare, råare stunder, vilket ger låtarna både karaktär och känsla. Oavsett om han sjunger om nordiska myter, inre kamp eller apokalyptiska visioner, låter han helt trovärdig. Med stöd av Max Coljins dundrande bas, Daniel Strachals bergfasta trumspel och en gitarrattack som utan ansträngning blandar Doom och traditionell heavy metal, faller bandet aldrig i fällan att upprepa sig.
Det som verkligen sticker ut är hur naturligt Doomherre bär sina influenser. Man kan höra ekon av Candlemass, Trouble och Black Sabbath genom hela skivan, men Plaguelords känns aldrig som en hyllning eller en övning i nostalgi. Låtarna har sin egen personlighet, melodierna känns genuina och riffen är minnesvärda eftersom de är välskrivna – inte för att de försöker imitera det förflutna.
Betyg 4/5
Kommentarer
Skicka en kommentar