LP-Skivor : Nepal Death – Pilgrims And Psychonauts 2025

Omslaget till LP:n

Baksidan

Gatefold-uppviket

Skivpåsen är vit

LP:n är läckert färgad

Etiketten 

Lite udda med en doft av Kaffe 

Lapp på framsidan
Nr 58 / 100

Skivbolaget

Musiker

Anders Hallberg – Sång
Astrid Hallén – Sång
Scott Heller (Doctor Space) – Analoga Syntar
Bosse Pettersson – Elgitarr & Benflöjt
Marian Klein – Elgitarr & Sång
Max Söderberg – Basgitarr
Pontus Torstensson – Trummor

Låtlista

A-Sidan

The Hippie Trail Revisited ( Intro )
Polychromatic Route
Freak Street Blues / Interlude I
Divine Destroyer ( The Mahakala Mantra )
Interlude II / Ashen Pilgrim
The Beacon Speaks ( Ashen Pilgrim Part II )


B-Sidan

Sister Nirvana
Shooting Star
Her Crawling Majesty
Interlude III
She Demon
The Exorcism Of The Rakshasl ( She Demon Part II )

Limiterad Eye Of Kali Edition i 100 numrerade exemplar

Låtarna som Nepal Death skriver och spelar är logiska, låter bra och har den där speciella kvaliteten som får dig att lyssna, oavsett om du är beredd på det eller inte. Vissa är lugna, andra är lite mer direkta, men vad de alla är är skonsamt för öronen och hjärnan, och när du väl har passerat den psykedeliska biten av rocken börjar du inse att de här svenskarna faktiskt utgör ett riktigt bra band.

Jag ska också vara ärlig och säga att jag inte vet om jag skulle kunna få till en livekonsert med de här killarna, men som studioalbum har "Pilgrims and Psychonauts" överraskat mig positivt.


Produktionen är härligt oren. Man hör väsandet, blödandet, slammet från för många instrument som kämpar om plats. Det är det som får det att fungera. Istället för en polerad studioresa känns det som att man snubblat in i en lagerritual med trettio personer som alla bidrar med det ljud de kan uppbåda – medlemmar från Soundtrack of Our Lives, Øresund Space Collective, Papir, vem som än råkar vandra in. Det borde inte hålla ihop, men på något sätt gör det det. Kaoset blir limmet.

Musikaliskt svänger det från tunga psykriff till passager som låter som Bollywood-skräckmusik som legat i solen för länge. Ibland finns det ett rullande groove som får dig att vilja röra på dig, sedan glider det över i ett surrande som fäster dig mot väggen. Röster mässar, ibland melodiska, ibland bara muttrande i rytm, som mantran som levereras genom en trasig högtalare. Det är hypnotiskt, och ibland löjligt, men det är en del av dragningskraften – det är både dödligt allvarligt och ironiskt kultteater på samma gång.

Nepal Deaths värld är inte retropsykets paisley-dagdröm, utan något dystrare. Det är mer Charles Mansons falska Krishnas på speed än Summer of Love. Mer vägkantens helgedom än festivalscen. 

Du kan dansa till mycket av det, men förvänta dig inte att känna dig bekväm. Groovarna är för instabila, för fulla av skuggor. I slutet av skivan är du inte säker på om du har varit på en fest, en predikan eller en exorcism. Det är det fina med det. Pilgrims and Psychonauts är inte bakgrundsmusik. Det är en krokig ritual förklädd till en rockskiva, och den bryr sig inte om du kommer ut helskinnad på andra sidan.

Om det finns något att klaga på så är det väl doften av Kaffe som följer med.

Men det är en petitess. 

Betyg 4/5