Musik på CD: Cosmic Cathedral – Deep Water 2025

Omslaget till Digipacken

Baksidan med låtlista 

Ena uppviket 

Tri-Fold uppviket 

CD:n

Lapp på omslaget 

Musiker

Neal Morse - Sång, Keyboard & Gitarrer
Phil Keaggy - Sång & Gitarrer
Byron House - Bas 
Chester Thompson - Trummor & Slagverk

Låtlista CD:n

The Heart Of Life
Time To Fly
I Won’t Make It
Walking In Daylight

Deep Water Suite
I Introduction
II Launch Out - Part One
III Fires Of The Sunrise
IV Storm Surface
V Nightmare In Paradise
VI Launch Out - Part Two
VII New Revelation
VIII Launch Out - Part Three
IX The Door To Heaven

Skivan är ca 1 timme & 15 min lång
Digipack Editon.

En supergrupp ur Cosmic Cathedrals synvinkel bestående av musiker med årtionden av erfarenhet och världsomspännande erkännande, inklusive sångaren, gitarristen och keyboardisten Neal Morse (Transatlantic & Flying Colors), sångaren och gitarristen Phil Keaggy (Glass Harp), basisten Byron House (studiospelare med Robert Plant, Amy Grant, Dolly Parton med flera) och trummisen Chester Thompson (Genesis).

Progressivt i hur Deep Water sammanför en mängd olika musikaliska former, inklusive jazzfusion, blues, AOR, hårdrock, ballader och klassisk rock, samtidigt som de utforskar inte bara episka terränger med kompositioner på över tio minuter utan även "megarepos" på över trettio minuter som bryts ner i flera delar. Jambandsaspekten kan spåras tillbaka till de jamsessioner som Morse satte ihop med sin långvariga musikaliska partner Jerry Guidroz, vilka bandet i sin tur utvecklade till individuella låtar och epos. Som det noteras i gruppens pressmaterial: "Mycket av albumet kom direkt från jamsessioner (där) vi spontant skapade i rummet. Till och med texterna kom bara raur våra munnar!"



Det har sagts att mycket av "Deep Water" kom från jamsessions, och detta element är igenkännbart i den slutliga produktionen. Det känns som om de fyra medlemmarna (fem om man räknar Guidroz) började med att spekulera sig fram, tills en definitiv punkt kom då jammen blev en kemi och kemin blev ett band. Med andra ord finns det en hörbar känsla av utforskning som sedan klickar över i en flytande och förvånansvärt väloljad produktion. Thompson, med sin fjäderlätta jazz-fusion-känsla, spelar uppenbarligen väldigt annorlunda än Morses tidigare trummisar, och detta framhäver tydligt en annan känsla i Morses framträdanden. House spelar inte mindre roll i den nya kemin, med ett enormt, morrande basljud som levereras med ett påtagligt annorlunda groove och precision, vilket gör att Morse kan presentera från en annan hållning. Keaggys gitarr är naturligtvis alltid soulfull och musikalisk, vilket ger ännu mer utrymme för arrangemangen att andas.

För de som bryr sig är texterna på "Deep Water" något mer uppenbara än de på, säg, NMB, men inte mer än på Morses soloalbum, och de passar absolut in i andan i de musikaliska arrangemang de är förmedlade i. Ingen bör avskräckas av texterna, eftersom den medföljande musiken är alltför genomgående utmärkt – och annorlunda – för att ignoreras, oavsett synen på andlighet. Musikaliskt sett lyser albumet. Det har nyanser av NMB (cirka "TSOAD") och inslag av klassiska Spock's Beard, men det har också en ny, hemlig blandning av groove och funk som fungerar alldeles utmärkt, och ingen kan förvänta sig mycket mer än så. Med en uppsjö av gamla och nya musikaliska smaker är "Deep Water" ett mycket framgångsrikt och kanske genreskapande album. För att mynta ett uttryck tror jag att Morse och hans nya kohorter kanske just har uppfunnit en ny klass av musik som ska kallas "Melodisk Groove-Prog".

Skivan kommer att ligga högt på Årsbästa listan i år var så säkra på det.

Betyg 4/5