LP-Skivor: The Riven – Peace And Conflict 2022

Omslaget till LP:n 
Riktigt läckert



Baksidan med låtlista & musiker

Skivpåsen bild 1 


Texterna 



LP:n är läckert lilla 

Etiketten A-Sidan

Etiketten B-Sidan

Lapp om omslaget 

Samlingen är nu komplett 
The Riven - The Riven till vänster
The Riven – Peace And Conflict i mitten 
The Riven –  Visions Of Tomorrow till höger

Musiker 

Totta Ekebergh - Sång
Arnau Diaz- Elgitarr
Joakim Sandgård - Elgitarr
Max Ternebring - Bas
Jussi Kalla - Trummor

Låtlista

A-Sidan

On Time
The Taker 
Peace And Conflict 
La Puerta Del Tiempo
Sorceress

B-Sidan

On Top Of Evil
Fly Free
Sundown
Death

Limiterad i 500 exemplar 

Lila färgad Vinyl 

Liksom många låtar här är den uppbyggd av stora powerackord och stora beats, men den finner en lugnare känsla för sina verser, som dånar på ett vagt psykedeliskt sätt bakom Max Tenebrings bas. Det känns som att öppningssekvenserna är där för att bandet ska få publiken att piska upp, så att de kan tråla ut den här för att variera setet. Och ifall någon inte är nöjd med det lugnare tillvägagångssättet, växlar de upp i höger för solona, ​​vilket borde hålla alla nöjda. Och jag inser att jag har gett shout-outs vid det här laget till alla i bandet utom Charlotte Ekebergh, damen längst fram med en enorm röst som kan dominera showen när hon vill, men var lugna, hon är fortfarande här och i fin form med mer än ett rampljusögonblick vid det här laget.

Albumets epos är Death , även om det med drygt sex minuter faktiskt är strax kortare än Sorceress of the Sky , om man tar med introt i beräkningen. Death växer dock underbart och känns alltid episkt, redan innan den uppbyggnaden börjar. Det är formulerat som ett epos och det fungerar som ett. Det finns epos i On Top of Evil också, även om det inte spelas på det sättet lika öppet som Death . Det är här som proto-metal dyker upp, för den här börjar i den sortens tysta psykedeliska stämning som Black Sabbath hamnade i då och då tidigt. Det bygger också upp, som så mycket annat här, och allt känns tungt, en tydlig blinkning till tidigt sjuttiotal snarare än tidigt åttiotal.

Det är mina tre höjdpunkter – The Taker tidigt, On Top of Evil senare och Death för att avsluta allt på ett perfekt sätt – men jag skulle vara försumlig om jag inte nämnde Sundown , för det återför oss till den mer folkliga aspekten av bandets sound som var så framträdande på debutalbumet. Det här är inte den där Led Zeppelin-inspirerade folkmusiken som Far Beyond tacklade så bra på debutalbumet; det här är mycket mer en singer/songwriter-stil med en lös akustisk gitarr bakom en mycket mer subtil Ekebergh-sång, om än en utsökt Ekebergh-sång som visar på omfånget av hennes kraft. 

Hon är introspektiv här, men hon skruvar upp kraften och låter rösten släppas lös härligt. Resultatet ligger mitt emellan Mary Chapin Carpenter och Tracy Chapman i dess lugnare partier, men ingen av dem kan sväva upp så här.

Hur många gånger jag än lyssnar igenom, vill jag aldrig att det här albumet ska ta slut.

Peace and Conflict är gammaldags hårdrock/heavy metal för modern tid, soundet är supercoolt och fräscht, men rötterna är djupt sammanflätade med det förflutna. 

Skaffa dig ett exemplar och gör en resa tillbaka i tiden med The Riven ,

Du kommer inte att ångra dig alls. 

Betyg 4/5