LP - Skivor : W.A.S.P. – Inside The Electric Circus 1986 / 2012

Omslaget till LP:n

Baksidan med låtlista 

Skivpåsen  bild 1 

Skivpåsen  bild 2 

LP:n är läckert Blå

Etiketten ena sidan

Etiketten andra sidan

W.A.S.P loggan i hörnet

Lapp på omslaget 

Musiker

 


Blackie Lawless – Sång & Rytmgitarr,
Chris Holmes – Leadgitarr
Johnny Rod – Bas & Kör
Steve Riley – Trummor & Kör



A-Sidan

The Big Welcome
Inside The Electric Circus
I Don't Need No Doctor
95-Nasty 
Restless Gipsy
Shoot From The Hip

B-Sidan

I'm Alive
Easy Living
Sweet Cheetah
Mantronic
King Of Sodom And Gomorrah
The Rock Rolls On

Limiterad nyutgåva på Blå vinyl

Albumet är bandets första med sångare och bandledare Blackie Lawless som
spelar gitarr, efter att ha bytt från bas till rytmgitarr

Blackie Lawless har sagt att detta är en skiva av W.A.S.P lite sämre skivor.
En trött skiva från ett trött band enligt Wikipedia

Nu har jag hört en massa olika sidor av det här albumet – Lawless säger att det är ett jävla illdåd mot mänskligheten,

Det är i grunden en samling vansinnigt roliga, enkla låtar efter varandra. Det här albumet har verkligen mer gemensamt med debuten än något annat eftersom det går tillbaka till den där råa, slarviga attityden. Det lyckas dock förbli mer professionellt, så låt inte Blackie i en geparddräkt berätta något annat för dig.

Lawless själv tar upp rytmgitarruppgifter här, och även om det förra albumet var mycket mer minnesvärt, är spelet här lika fantastiskt som någonsin – om inte bättre. Riffen är fortfarande ett åt samma håll från The Last Command , med ett starkare förhållningssätt till hårdare spår. Refrängerna är tyngre, sången hesare, trumspelet mycket högre; herregud vad de låter förbannade.
Därför orienterar riffen på Inside The Electric Circus sig över ett enormt spektrum för att vara säker på att publiken längst bak bakom 10 000 andra kommer att höra det lika tydligt som de framför och i mitten.

Även om debuten verkligen hade det här problemet med tråkiga låtar, är det inte så stor sak här. Det finns definitivt låtar som inte sticker ut, men det finns en standard som konsistensen uppfyller från första till sist. Bas på alla dessa går ganska obemärkt förbi över de skiktade gitarrattackerna, men du kommer förmodligen inte att ägna alltför mycket uppmärksamhet åt det.

Det finns fortfarande tillräckligt med stödkraft i riffen för att göra rättvisa, så du kommer att ägna mer uppmärksamhet åt riffen än något annat. Om något kommer jag att skylla produktionen på detta eftersom den fokuserar helt på gitarrer och sång samtidigt som bas och trummor utelämnas.


Överraskande nog låter trumspelet jävligt bra: kontrabasen dunkar djupt och tungt, toms har det där medryckande 80-tals-ekot och cymbalerna kraschar inte som plåtburklock. Solon anpassar sig till vilken låt som helst de ackompanjerar – titelspåret har ett väldigt stilrent solo, ”Restless Gypsy” skulle inte vara sig likt utan sitt innerliga solo, och ”King Of Sodom And Gomorrah” är bara en Mellanösterninspirerad låt pga. dess mellanösterninspirerade solo. Det är definitivt det bästa alternativet de hade istället för att sätta alla flamboyanta solon för varje låt, som bara skulle låta malplacerad.

Men ändå är det något som saknas. Är bandet för trötta eller inte. 

Det tår att funderas på men jag gillar den ändå vissa stunder.

Betyg 3/5