Omslaget till Digipacken
Baksidan med låtlista
Gatefold uppvilket
Bandet till vänster & CD till höger
Bandet
CD:n
Skivbolagets logga
Musiker
Simon Ström -Bas
Nicolás Difonis - Trummor , Percussion & Sång
Jenny Puertas - Flöjt & Sång
Mikael Ödesjö - Elgitarr
Roman Andrén - Keyboards
Låtlista CD:n
Lust Och Fägring (Sommarvisan)
Under Bar Himmel
Ur Askan
Så Ock På Jorden
Skivan innehåller 4 låtar är och är ca 42 min lång
Det har blivit lite ändringar i bandet Agusa Tim Wallander som spelade trummor på deras skiva En Annan Värld har slutat i bandet & en ny Trumslagare Nicolas Difornis har tillkommit.
Svenska proggkvintetten Agusa har återvänt med sitt femte album, Prima Materia, en frodig samling av (mest) instrumentala psykedeliska rocklåtar.
Ännu mer än så behöll låtarna på Prima Materia en sådan distinkt och suggestiv karaktär, jag kände påtagliga transpositionselement till varje spår.
Prima Materia transporterar lyssnaren på en metafysisk resa genom primärt känslomässigt innehåll, tack vare dess genomtänkta melodier, innovativa arrangemang och befallande instrumental musikalitet.
"Lust och fägring (Sommarvisan)" (Passion And Beauty [Sommar Song]), den fjorton minuter långa öppningsextravaganzan, ansluter omedelbart till brännande Promethean trots. En 12-strängad akustisk öppnare bryter in i en melodi som drivs av en uptempo jazzig gitarr och flöjt. Orgeln tar rampljuset i en minut och utvecklar sina egna musikteman samtidigt som den duetterar med kontrapunktiska flöjtmelodier. Efter en snabb nick till Griegs "In The Hall of the Mountain King" tappar låten plötsligt, bara för att återinföra sig själv med några smakfulla flamenco-influerade gitarrlinjer. Återgå till huvudtemat men med en långsammare och mer själfull leverans öppnar låten verkligen upp och andas. När det tidigare tempot återvänder, njuter låten i en triumferande känsla av mål och beslutsamhet. När orgeln snurrar i en midtempo-malström för en besvärjelse, får basen och trummorna tillbaka tempot för finalen. Flöjt och gitarr levererar oss till en häftig slutsats, komplett med ett falskt slut. Som om vi inte riktigt var redo att gå av den turen. Och det var vi inte.
"Under bar himmel" (Under bar himmel) betonar en konverserande men omtvistad musikalisk ton, nästan som en grupp vänner i passionerad debatt eller hetsiga argument. Skimrande, reverb-dränkt gitarr öppnar sig i en melankolisk flöjtmelodi, som skapar en mörk, längtansfull vädjan. Flöjtens dialog som kontrasteras vid sidan av orgel- och gitarrblomster producerar ett känslomässigt samspel mellan alla melodier, en musikalisk extrapolering av drivkraft och tvång mellan personligheter. Nästan som en blixt av ilska utbryter flöjten med upptempo, medan orgeln skickligt svarar in natura när gitarren ger sitt eget perspektiv med sitt brännande wah-wah-solo. Hela tiden låser basen och trummorna skickligt spåret, vilket skapar tablån för denna musikaliska strid. Låten utvecklas till en serie akustiska gitarr-arpeggios som ger en känsla av ifrågasättande meningslöshet. Men allt verkar inte förlorat; teman rekapitulerar i slutet med en känsla av musikalisk enhet. Sammanhållningen kanske inte signalerar hoppfull upplösning, men kanske anpassning och enighet.
"Ur askan" (Out of the Ashes) inleds med en melodi som är omateriellt Beatlesque, ett uttalande som frammanar en McCartneyesque melodi någonstans i hörnet av Rubber Soul och Magical Mystery Tour. Men sedan övergår det till något distinkt medelhavs- eller Mellanöstern, närmare bestämt med de brännande gitarrslicks och orgel och flöjt låsta i duett. Basen och trummorna ger blandningen ytterligare smak och framkallar latinska och karibiska rytmer, vilket skapar en ö-känsla (om inte riktigt reggae). De distinkta elementen smälter väl samman, vilket skapar en övertygande exotisk lyssning. Den sista akten saktar in i mer symfoniska element, med sångelement som introduceras för första gången av flöjtisten Jenny Puertas. Detta leder till en högt tempo avslutning som drivs av orgelgalenskap, flöjtens centraliserande försäkran, och atmosfäriskt rymliga gitarrackord. Det är som om en fenix reste sig ur sin aska, cirklade runt jordklotet och sedan lanserade sig ut i rymden.
Äntligen inleds "Så ock på jorden" med en distinkt folklig känsla, med en häftigt trumlad akustisk gitarr och glada melodiska sång från Puertas och trummisen Nicolas Difornis. Låten får sedan en studsande popkänsla, med orgeln som lägger ner ett tjockt centralt riff som låten kretsar kring. Det är värt att nämna att jag försöker undvika Jethro Tull-referenser till alla band som har en framträdande flöjt, men det finns ett starkt Tull-riff mellan låten som fungerar som bindeväven mellan verserna. Hur som helst, den här grooven fortsätter till cirka fyra minuter in, när låten återgår till känslan av den pastorala öppningen. Det finns en obestridlig skönhet som kännetecknar denna sektion, som en behaglig bris eller en avslappnad drift nerför en lazy river. Låten fortsätter i den riktningen; höjer sin känsla av energisk ebullians, men aldrig sväva långt ifrån den där bukoliska essensen. När den avslutas med det universella erkännandet av en nyfödds gråt, ger "Så ock på jorden" ett euforiskt slut på albumets ursprungliga resa.
Jag inser att jag ständigt upprepar "resan"-bilderna, men Prima Materia levererar garanterat en transporterande upplevelse under hela körtiden. Bandet levererar en stark samling låtar med en enorm känsla av psykedelisk och proggrock-groove, melodi och luftig lekfullhet. Prima Materia transporterar oss inte bara till en plats, utan guidar oss snarare genom en upplevelse. Det är en ogenerad musikalisk tour-de-force genom det mänskliga tillståndet, ett bultande hjärta bryts genom förtrollande melodiskt innehåll.
På detta, deras femte album, serverar Agusa fyra tjocka skivor retroprogg som utstrålar med varm produktion i 70-talsstil och gammaldags charm
Kanske är detta deras bästa album en den klår inte debutskivan.
Betyg 4,5/5
Kommentarer
Skicka en kommentar