LP - Skivor : Pink Floyd - The Dark Side Of The Moon (Live At Wembley 1974) 2011/2023

Omslaget till LP:n 

Baksidan

Gatefold uppviket med texterna m.m.

Affisch 1 

Affisch 2 

Skivpåsen är svart

LP:n är svart också

Etiketten 

En liten lapp på framsidan

Det finns en del av Darkside Of The Moon i samlingen.

Musiker

David Gilmour - Elgitarr & Sång
Richard Wright - Keyboards, & Kör
Roger Waters - Basgitarr & Sång
Nick Mason - Trummor & Percussion


Gästmusiker

Dick Parry - Saxofon
Vanessa Fields - Kör
Carlena Williams - Kör


Låtlista

A-Sidan

Speak to Me
Breathe (In the Air)
On the Run
Time
The Great Gig in the Sky


B-Sidan

Money - Shorter on LP
Us and Them - Shorter on LP
Any Colour You Like
Brain Damage
Eclipse - Shorter on LP

Skivan är 55 min lång.


Live At Wembley 1974 kommer ut på LP pga att Darkside Of The Moon firar 50 års
jubileum. Dock om man köpte Experience Edition av Darkside Of The Moon som kom ut 2011 så fick man denna konsert. Men nu släpps den igen på 180 G Vinyl.

 

'Breathe' har ett långt intro med alla möjliga röster, liknande versionen på 'Pulse'  DVD:n
Gilmour är en soloaröst utan den tunga betoningen på harmoni så det här är väldigt rått.


'On the Run' liknar albumet men en uttalad announcer-röst gör en förändring. Fotstegen är ganska högljudda och Wright har en fältdag på synth. Det är ett avlångt avsnitt innan vi hör det första skrattet. Bommens kraschljud är mycket effektiva och hotfulla. Flygplanets överflygningar är blandade till fronten och utstrålar en rymlig atmosfär.

De mörka övertonerna av mekaniserade stön, propellrar och swishar bidrar till en kakofoni av explosiva effekter. Katastrofen varar ett bra tag, då det vrålar med fotstegen tona in igen. folkmassan jublar efter att ha blivit bedövad ur sina sinnen, då uppstår en plötslig paroxysm av klockor och klockor, det sätt vi alla skulle känna igen.



'Time' börjar med signaturgitarrnoter och sporadiska slagverksavvägningar. Känslan är annorlunda här märkbart hur trummorna håller en konsekvent trillingsrytm. Gilmours röst är yngre så han låter annorlunda i det höga registret än på senaste framträdanden.
Waters sjunger också den låga delen tillsammans med honom. Det är trevligt att höra Wright sjunga refrängen på 70-talet. Ledarsolot är utmärkt som alltid och helt annorlunda än hur Gilmour spelade det under 'Division Bell'-eran. rösten är yngre så han låter annorlunda i det höga registret än på de senaste föreställningarna. Waters sjunger också den låga delen tillsammans med honom


Nu till "The Great Gig in the Sky" och den del jag alltid ser fram emot är att höra damerna slå ut det där själfulla jämrande sångsolot. Jag blev besviken. Jag vet att jag inte borde vara det eftersom det här var eran då bandet var som bäst. Men melodin är verkligen strypt ur igenkänning här. Det är mycket stönande och raspiga skrik men det tappar sin skönhet för mig.

 Damerna, Vanessa och Carlena, är inte alls oroliga för originalversionen och verkar improvisera sång när stämningen slår mot dem. De turas inte om att göra avsnitten en i taget, eftersom det märkbart är två damer som sjunger första delen. De skriker och gråter mycket 
Vid ett tillfälle låter en kvinna som att hon föder barn.

Den sista biten är tillfredsställande, även om det är ganska raspigt och ansträngt, damerna byter bort varandra men de sjunger inte så bra som man kan förvänta sig. Jag trodde att det fortfarande rörde på sig på vissa sätt, men jag är så van vid att höra det här avsnittet göras åtminstone likt original albumet så att det här var en riktig besvikelse. Det verkade ta för länge också,


'Money' följer och det är en showstopper som alltid. Riffet är bra med Waters och Gilmour när de är som bäst. Gilmour är mer aggressiv på sång i denna föreställning. Gitarrsolot är mästerligt, Gilmour skiner verkligen och improviserar många licks jag inte hade hört honom spela förut.


Du hör dem på baksidan vilket fungerar okej. Det är fantastiskt bara att höra Gilmour prata vältalig med pojkarna. Det går vackert tillbaka till huvudriffet med en variation i stil. Gilmour betonar inte heller falsetten "borta" som han brukade göra under senare år. Det smälter in i "Us and Them".



Versionen av 'Us and Them' börjar med en liknande känsla, ett mjukt jazzigt ord låter och Wright spelar subtila ackord på orgel. De sjungna stämmorna är analoga med originalet förutom att ekon framförs av damerna. Jag gillade det här eftersom det fungerar på en annan nivå, som om damerna svarar på Gilmours vädjanden om svar.
En dam viskar till och med de sista ekona som ger den en sinnlig egenskap. Refrängen bygger väldigt starkt med den kvinnliga sången och harmonierna i Waters som fungerar bra. Saxsolot är gudomligt, mycket rörande och vackert utfört. Det här är ett av de bästa liveframträdanden jag har hört av den här låten.

Jag förväntade mig att "Any Color You Like" skulle vara väldigt annorlunda än originalet, och jag hade inte fel. Wright har ett dominerande synthljud som är nästan 80-talsretro. Det är ett underbart ögonblick på livealbumet, och ger Wright en chans att visa sin finess vid klaviaturen. De kraftfulla staccato-hamrade orgelblåsningarna som följer är otroliga tillsammans med psykedeliska gitarrslicks.
Kvaliteten på ljudet är obestridlig, och visar hur kraftfullt bandet var på 70-talet.

Gilmour tar ner det till en mjukare melodi och jammar försiktigt med Waters baslinje och omgivande Keyboards. Ljudet är nästan avskalat till tystnad på sina ställen, och damerna ringer in då och då för att lägga till en balans av skönhet.

Ett fascinerande framträdande på denna låt som borde höras oftare. Stämningarna av spänning och frigörelse är fantastiska.


Frågan jag tänker på när jag kommer till 'Brain Damage' är om effekterna blir lika uttalade som på den tidiga mixen av albumet, det vill säga galna skratt och konstiga berättelser. Sången är rå och kommer från en annan källa än Gilmour som tog över så småningom. 

Refrängen har också råare harmonier, där damerna låter som albumet. Skrattet kommer men det är versionen från det färdiga albumet. Publikens skratt är högt eftersom projektionerna på väggen skulle orsaka lika mycket kontroverser som de gjorde när Thatcher tog över.

Den smälter samman sömlöst i "Eclipse" som förväntat. Finalen är bra men första avsnittet är inte lika högljutt och bombastiskt som andra liveversioner jag hört. Det bygger gradvis, damerna låter bra på själfull sång, som ekar texterna. Klockan som ringer i slutet är en fin touch, ganska illavarslande, och så hör vi "tack så mycket, vi ses igen" från Gilmour. Klockan tystnar och allt som återstår är en klappande manisk skara som vill ha mer.

                

Betyg 5/5