Vinylsinglar: Blues Pills - Devil Man 2013

 

Omslaget till 10-Tums EP:n


Baksidan med bandet & låtlista


Gatefold uppviket med låtexterna 


Skivpåsen är vit 


Skivan är läckert gröna




Etiketten 

Musiker

Elin Larsson - Sång
Dorian Sorriaux - Elgitarr
Zack Anderson - Bas
Cory Berry - Trummor



Låtlista


A-Sidan



Devil Man
The River


B-Sidan

Time Is Now
Dig In

Skivan är  ca 17 min lång
Limiterad Grön Vinyl 

Blues Pills började 2011 och spelade Roadburn i april 2013.


Den här EP:n på 4 spår från Blues Pills börjar med att en ensam Larsson blottar sin själ och tappar hennes mage och från början är det en häftig sak. Hennes rika, jazzböjda bluesklammer är genomsyrad av en känsla av känslor och gravitas som motsäger hennes unga ålder.

Larsson i många avseenden låter lite som att Joplin har en rikare, fylligare ton om något, men båda fronten hårt slående bluesrockband

Därmed inte sagt att bandet är lata / sladdriga heller. Larssons kvartett, gitarristen Dorian Sorriaux, trummisen Cory Berry och basisten Zack Anderson låser sig samman för att skapa ett sound som är genomsyrat av rockhistoria som blandar primal, tung blues från Peter Green-eran Fleetwood Mac med den spirande proto metal-scenen som följde tätt dem. Berry och Anderson lägger ner gigantiska grooves medan Sorriaux är särskilt imponerande och kastar ut riff och smidiga, flytande ledningar med knappt återhållsam övergivenhet.

 

De tyngre låtarna, ' Devil Man ' och ' Time Is Now ' är muskulösa skivor av huvudet skakande 70-talsrock som låter Larsson få full makt över hennes imponerande sångområde. Bandet uppskattar helt klart möjligheten att klippa loss och bälta ut det.

Genom att placera de mjukare låtarna, " The River " och " Dig In " uppvisar en mognad och återhållsamhet som få band kan uppnå. Här låter Larsson som om hon drar ut sitt hjärta och kastar det på marken framför oss medan bandet slår en hypnotisk groove. Än en gång imponerar Sorriaux med sina smakfulla slicks och ett hisnande freakout för att få " Dig In " till en exalterande klimax.


En sak som kommer tillbaka i alla låtar, oavsett om det är full rock n'roll eller mer en bluesballad är en relativt enkel låtstruktur, gjort intressant och komplex av basvariationer, trumfyllningar och gitarrsolon som har en distinkt jammad eller till och med improviserad känsla. Det ger bandet ett väldigt fylligt ljud som förvånar mig varje gång och ger också en lekfull, avslappnad känsla som är underbart uppfriskande i en tid som varje litet hörn av musik kan fulländas i det oändliga.

Tyvärr består ep:n bara av fyra låtar och lämnar dig längtan efter mer, mer, mer. Allt vi kan göra är att hoppas att dessa ungdomar kommer att släppa en ny skiva lika snabbt som de blir berömmelse, för att stilla hungern som de lämnar i ditt hjärta när skivan snurrar mot sitt slut. 

Betyg 4/5